signesgoda.blogg.se

Hej vänner !
Det var av en slump osm jag vlde att kika in här... Jag sitter just nu i lägenheten i Göteborg och kände mig lite uttråkad jag trodde att ni gett upp mig och min blogg precis som jag gjort (ofrivilligt). Men trotts min långa frånvaro ser jag att vissa av er trogna läsare ändå kikar in här och det gjorde mig riktigt glad ! jag bestämde mig därför att kanske ta upp bloggen igen då det är en väldigt rolig bit i mitt liv som visserligen tar endel tid men som också ger så oerhört mycket och all fin respons jag får jag mig positiv energi. 
Jag vill också be om ursäkt för min frånvaro här på bloggen men låt mig säga såhär det har inte varit lätt på senaste tiden och jag tänkte berätta lite mer om mig själv och vad det är som händer i mitt liv osv. Dock kan det bli rätt så långt och tråkigt inlägg om jag bara skriver allt såhär så därför tänkte jag dela upp min historia i 3-4 delar. Jag har ju valt att var amer eller mindre anonym här på bloggen men jag undrar vad är ni intresserade av att läsa? 

Det jag kan säga är att bloggen från och med nu kommer bli något mer personlig och ni kommer få se andra sidor av mig och anledningen till att jag väljer att dela med mig av min historia är mycket att vi är väldigt bra på att förtränga våra mörka sidor så därför tänkte jag dela med mig av min för att jag vet att det finns många som varit med om liknande och jag vet att tillsammans blir man så mycket starkare, jag vill också visa att trotts att det ofta framstår som att jag är lycklig och felfri är det långt ifrån så. Jag har liksom de flesta andra en mörk sida som jag allt för länge valt att dölja för både mig själv och alla andra. 
Men nu är det dags jag tänker genom att dela med mig av den till er också försöka ge upp min tjocka mur och acceptera att det är min historia, det är en del av mig. och även om jag inte vill kännas vid den är det faktiskt så att historian har satt stora fotspår i mitt liv, format mig och vem vet vad det hade blivit av mig om jag inte hade den?

hoppas ni är med mig för jag känner att det är dags att vi accepterar oss själva och vår historia, nu kör vi <3

 En bild på mig från en av de bästa platserna jag vet, Paris ! 

 

Hej vänner !
Idag har det varit en så underbart skön dag. Allt har flutit på bra, precis som det ska och vädret har varit U-N-D-E-R-B-A-R-T !! Äntligen är det lite vår i luften och man kan börja vistas mer ute, dock är det synd, väldigt synd att jag inte alls kan göra det som jag verkligen älskar att göra ute, nämligen knyta på löparskorna och ge mig ut rakt ut i soken, helst ingen stig alls utan bara ren terräng, springa på känsla och orientera mig fram man GPS-klockan. Finns det något bättre än att vara ute i skogen, det är iaf i skogen jag hittar min kraft och min motivation, det är där jag kan få utlopp för mina känslor, glömma allt som är jobbigt och tråkigt och bara leva i nuet. Men mitt förnuft säger mig att jag är inte redo för träning ännu. 
Min tid kommer och tills vidare njuter jag av vädret på andra vis, läser böcker i en skön stol på fotäljen går korta, långsamma prommenader och bara tar in alla intryck som flyger på. Men det var inte vädret jag tänkte skriva om när jag fällde upp datorn, nej utan det är så att jag i ett par års tid går hos en psykolog för att prata och vi har flera gånger kommit in på det här med förnuft och känsla. Hur man ska kunna skilja dem år och hur man ska kunna undgå att känslorna styr allt för mycket. Jag vet att vi alla har ett ganska sunt förnuft men vi har också en känsor, som i vissa fall kan vara väldigt starka. För min egen del handlar det mest om prestation och mål. Jag är så grymt prestationsinriktad att dte oftast skadar mig och min envishet som ibland kan vara till stor nytta gör att jag lätt går in i allt lite väl hårt, jag har alltid tänkt att ingenting är omöjligt men visst är det så att vissa saker klarar en människa inte av? Ett bra exempel på det här med förnuft och känsla kan vara kärlek. Många av er har säkert varit kär någon gång, både lyckligt och olyckligt. Men tänk så här Ni är oerhört kär i någon en person som ofta är snäll och omtänksam men samtidigt trycker ner dig. Personen i fråga låter dig inte leva på det viset du vill, personen vill ändra på dig eller något annat dyligt, ditt förnuft säger dig; ''oj, här är detg något som inte stämmer jag skulle nog må bäst av att säga ifrån eller kanske rent av lämna denna människa''.  Men du är ju så kär i den här personen och din känsla säger att du vill vara kvar och göra allt för h*n. Detta tycker jag är ett bra exempel när förnuftet och känslan hamnar i konflikt, då känslan säger stanna och förnuftet säger gå. Och hur ska man någonsin kunna veta vad man ska lyssna på, hur ska man veta vad man mår bäst av och hur ska man veta vilken ''röst'' som säger vad. För min egen del handlar det inte direkt om kärlek till en annan människa utan mer behovet av att lyckas och behovet av att leva upp till alla krav, både från andra men framför allt från mig själv. Jag vill så gärna lyckas och går alltid in med 100% i allt jag tar mig an och det har satt sina spår... 3 gånger har ''väggen'' stått i vägen och jag har kracshat rakt in i den utan att blinka har jag sett rakt fram på målet som bara blivit högre och högre utan att för en sekund stannat upp och försökt lyssna på mig själv vad det är jag behöver. Jag har trängt undan mina förnuftiga tankar som sagt åt mig att ''nu borde du ta det lite lugnt, du är trött och sliten'' och enbart förlitat mig åt mina känslor som säger '' du är så misslyckad om du inte klarar det här''. Nu sitter jag här och är sjukskriver igen, mitt förnuft säger ''vad bra att du äntligen tar dte lite lugt och funderar kring vad det är du verkligen vill, du behöver den här pausen''. Mina känslor säger till mig ''Hallå, du ödslar tid... ska du göra kärriär eller? du måste göra ditten och datten annars är du misslyckad''. Det ger mig ofta ångest att vara hemma och inte göra någonting, men jag tror att vi behöver stanna upp och fundera, känna efter och ifrågasätta oss själva. Jag vet inte riktigt om mitt budskap nådde fram eller om ni ens förstod vad jag menade med förnuft och känsla. men jag hoppas att texten kan påverka något iallafall, det är en fin balansgång vi alla går och det är lätt att i dagens samhälle med krav på framgång och ideal att falla ner i känslornas fällor.
Jag har ofta svårt att kämpa emot mina känslor men jag tränar ochskriver ofta ner på papper vad detg är som händer inom mig, varför gör jag det här? vill jag det här? Det funkar för mig, hurj gör ni för att skilja på vad som är förnuftet och vad som är känslan ?

 

Godmorgon mina vänner !
Hoppas ni alla mår bra där ute. Jag själv mår helt okej denna onsdagsmorgon men jag har så mycket funderingar och jag känenr att det nu är dags för även mig att skriva av mig lite. Den senaste tiden har de bland bloggar och andra sociala medier pratats mycket kring näthat, ideal, ätstörningar och ''hälsa''. Jag vet inte riktigt vart jag står med alla mina åsikter kring dessa viktiga ämnen men senaste var jag inne och läste Fannys inlägg kring ätstörningar och det berörde mig verkligen. Det hon skriver kring skammen, inte bara vid ätstörningar utan vid allmänt dålig psykisk hälsa fick mig att verkligen tänka till och visst är ligger det en skam kring det där med psykisk ohälsa. men varför? vart kommer denna skam ifrån ? vart ifrån kommer alla fördomar och varför ska människor med psykisk ohälsa mötas med förrakt och avsmak? Precis som Fanny skriver behöver vi prata om det. Psykisk ohälsa är idag inget ovanligt, jag vet för att även jag har sett en hel del. Jag är inte riktigt redo ännu att berätta min historia kring psykisk hälsa/ohälsa och det kanske kan verka fegt men jag hoppas ni kan acceptera att jag helt enkelt inte är redo, ännu. Vad jag däremot kan säga är att allt fler undomar, så väl killar som tjejer idag lever under oerhörd press och stress. Jag vet vad självhat är jag ser dagligen folk ge sig ut i löparspåret, inte av glädje utan av måste. Jag ser dagligen folk sitta och slita sig i håret över de där sjukt svåra mattebockerna som de egentligen inte alls tycker är intressanta men det är ett ideal de själva har byggt upp, det är något de ''måste'' göra för att leva upp till sina egna krav. Jag ser folk stressa igenom livet och de pressar sig till det yttresta för att ''lyckas'' men när de väl nått fram till sitt mål är de ofta, ite alltid men ofta inte ett dugg lyckligare, bara trötta, urpumpade och känslan av oduglighet ligger fortfarde lika starkt gnagande i huvudet. Jag säger inte att detta gäller alla, men det gäller många, jag vet då jajg själv gick ut gymnasiet med toppbetyg och kom in på en av de svåraste högskoleutbildningarna som finns, ite av glädje utan för att jag trodde att det var vad som förväntades av mig. Jag vet för att jag har sett mina vänner hetsas till att göra samma sak. Jag vet för att det finns studier som visar att det idag skrivs ut sjukligt mycket antidepressiva preparat till fram för allt ungdomar. Så idag tänkte jag och jag önskar att ni också vill vara med mig att ägna denna dagen åt att stanna upp och tänka efter. Vad håller jag på med? Är jag lycklig? Ta en prommenad i skogen (om ni vill) i tystnad och bara var med dig själv, lägg dig på soffan (om ni vill) och ät glass och bara känn efter hur mår jag? 
eller ring en kompis och prata om något kul, ja bryt dina invanda mönster och stanna upp och tänk lite på dig själv, vad vill jag ? hur mår jag ? Nåja jag ska iaf göra mig en till kopp te och sätta mig och läsa en bok denna förmiddag, bara för att jag kan och vill.