Godmorgon mina vänner !
Hoppas ni alla mår bra där ute. Jag själv mår helt okej denna onsdagsmorgon men jag har så mycket funderingar och jag känenr att det nu är dags för även mig att skriva av mig lite. Den senaste tiden har de bland bloggar och andra sociala medier pratats mycket kring näthat, ideal, ätstörningar och ''hälsa''. Jag vet inte riktigt vart jag står med alla mina åsikter kring dessa viktiga ämnen men senaste var jag inne och läste
Fannys inlägg kring ätstörningar och det berörde mig verkligen. Det hon skriver kring skammen, inte bara vid ätstörningar utan vid allmänt dålig psykisk hälsa fick mig att verkligen tänka till och visst är ligger det en skam kring det där med psykisk ohälsa. men varför? vart kommer denna skam ifrån ? vart ifrån kommer alla fördomar och varför ska människor med psykisk ohälsa mötas med förrakt och avsmak? Precis som Fanny skriver behöver vi prata om det. Psykisk ohälsa är idag inget ovanligt, jag vet för att även jag har sett en hel del. Jag är inte riktigt redo ännu att berätta min historia kring psykisk hälsa/ohälsa och det kanske kan verka fegt men jag hoppas ni kan acceptera att jag helt enkelt inte är redo, ännu. Vad jag däremot kan säga är att allt fler undomar, så väl killar som tjejer idag lever under oerhörd press och stress. Jag vet vad självhat är jag ser dagligen folk ge sig ut i löparspåret, inte av glädje utan av måste. Jag ser dagligen folk sitta och slita sig i håret över de där sjukt svåra mattebockerna som de egentligen inte alls tycker är intressanta men det är ett ideal de själva har byggt upp, det är något de ''
måste'' göra för att leva upp till sina egna krav. Jag ser folk stressa igenom livet och de pressar sig till det yttresta för att ''
lyckas'' men när de väl nått fram till sitt mål är de ofta, ite alltid men ofta inte ett dugg lyckligare, bara trötta, urpumpade och känslan av oduglighet ligger fortfarde lika starkt gnagande i huvudet. Jag säger inte att detta gäller alla, men det gäller många, jag vet då jajg själv gick ut gymnasiet med toppbetyg och kom in på en av de svåraste högskoleutbildningarna som finns, ite av glädje utan för att jag trodde att det var vad som förväntades av mig. Jag vet för att jag har sett mina vänner hetsas till att göra samma sak. Jag vet för att det finns studier som visar att det idag skrivs ut sjukligt mycket antidepressiva preparat till fram för allt ungdomar.
Så idag tänkte jag och jag önskar att ni också vill vara med mig att ägna denna dagen åt att stanna upp och tänka efter. Vad håller jag på med? Är jag lycklig? Ta en prommenad i skogen (om ni vill) i tystnad och bara var med dig själv, lägg dig på soffan (om ni vill) och ät glass och bara känn efter hur mår jag?
eller ring en kompis och prata om något kul, ja bryt dina invanda mönster och stanna upp och tänk lite på dig själv, vad vill
jag ? hur mår
jag ? Nåja jag ska iaf göra mig en till kopp te och sätta mig och läsa en bok denna förmiddag, bara för att jag kan och vill.
